År 2022…
Vi hade längtat länge efter barn, framför allt jag har drömt om barn i flera år. Alltid varit ödmjuk inför att det kan ta lång tid, att det inte är självklart någonstans… Men jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att vi skulle förlora vår bebis, att han skulle bli en ängel.

​

Vi fick det efterlängtade ”Gravid” på testet, vi blev så glada. Dagarna och veckorna gick, jag mådde illa och var väldigt trött, men så tacksam över att få möjligheten att vara gravid. När det var dags för det första ultraljudet, vi fick en tid under midsommarveckan, var vi så otroligt nervösa, ville inget annat än att få se ett tickande hjärta, och höra att allt var bra. Hjärtat tickade, det tog en stund innan barnmorskan sa något… Men till slut sa hon efter att ha lagt ihop värden från KUB, att det är väldigt hög risk för kromosomavvikelse. Alla orden blev som ett flimmer i huvudet, är inte bebisen frisk, vad har jag gjort för fel, kromosomavvikelse? Jag bröt ihop på vägen därifrån, ultraljudet som skulle bli den bästa stunden, blev i stället den värsta mardrömmen…

​

Dagarna gick och en läkare ringde, en klump i magen när jag såg numret på mobilen, livrädd för att svara… Läkaren sa att det inte ser bra ut, vi tror att er bebis har trisomi 13, aldrig hört talas om trisomi 13 innan det… Men för att vara helt säkra blev vi skickade till Linköping till fostermedicin för att ta ett moderkaksprov, vilket ger ett säkert resultat på hur det är med bebisen.

​

Vi åkte till Linköping, det var en solig och varm sommardag, men den längsta bilresan någonsin, vi var nu i vecka 15. Vi fick sitta i väntrummet en stund innan en läkare kom och hämtade oss, vi pratade en stund innan jag fick lägga mig på britsen och testet skulle tas, en liten nål stack dem in i magen och till moderkakan för att få ut vätska, som skulle analyseras… Läkaren gav oss hopp, och menade på att vi nog inte behöver vara oroliga, det ser ut som en frisk och livlig bebis i magen… Jag vågade knappt tro att det var sant, såg hon fel på ultraljudet? Är det ingen fara med vår bebis? Åkte därifrån med en klump i magen, men ändå med en strimma av hopp…

​

Dagarna gick, det högg i mig varje gång mobilen ringde för om moderkaksprovet visade att bebisen har denna avvikelse, så ringer dem, annars inte. Det kunde ta upp till 14 dagar innan vi fick svaret, väntan har aldrig varit så lång som denna. En vecka gick och vi började nästan tro att hon mätt och sett fel på ultraljudet, att det inte var någon kromosomavvikelse…

​

Men tisdagen veckan därpå ringer mobilen och det är från sjukhuset, jag skrek rakt ut ”nej, nej, nej”, varpå läkaren säger att ”er bebis har trisomi 13 och det finns inget annat alternativ för er än att avbryta graviditeten, för er bebis kommer inte att överleva”… Dem orden, jag grät, kunde inte stå upp… Jag ville bara att någon skulle väcka mig från mardrömmen och säga att det inte är sant, du drömmer… Men detta blev vår verklighet.

​

Allting gick så fort, men samtidigt så långsamt. Att slitas så mellan hopp och förtvivlan…

 

Redan på torsdagen samma vecka åkte vi in till sjukhuset för att jag skulle ta en tablett som skulle avbryta graviditeten. Vi träffade en så känslokall tjej som bara gav mig tabletterna och lite vatten att skölja ner med. Jag kunde inte öppna förpackningen, jag skakade och grät, hon suckade och tittade på klockan, så min sambo fick öppna förpackningen, bara det, vad är det för bemötande? För ett par som ska gå genom det värsta tänkbara…Det får inte gå till så…

​

Lördagen den 2 juli 2022 blev vi änglaföräldrar till vår änglabebis där uppe i himlen…
Vi gjorde vårt avbrytande på BB gyn, när vi gick in där mötte vi ett par som precis blivit nyförlösta, en frisk och levande bebis, medan vi skulle avbryta och inte få ta med vår bebis hem. Jag föll ihop i korridoren, jag grät bara, livet är så orättvist, varför hände det?

​

Jag blev igångsatt med ytterligare tabletter, cytotec. Det tog i stort sett hela dagen, det var en smärta som inte går att beskriva… På kvällen kom det ut en liten liten bebis. Han blundade, det var som att han sov den skönaste sömnen någonsin, de la han på en filt i mitt knä, du min älskade änglabebis! Det går inte en dag utan att jag inte tänker på dig, i fyra månader fick jag ha dig i magen, innan du lämnade oss…År 2022 var det året jag blev änglamamma. 

​

År 2023 den 25 november fick jag äntligen möjligheten att bli mamma, till den finaste killen här på jorden, att få upp honom på bröstet, jag minns det som igår, lyckan, kärleken, tacksamheten över att ha honom hos, äntligen! Att våga bli gravid igen efter att ha förlorat sin bebis, är det läskigaste jag gjort, men samtidigt oerhört tacksam över att vi nu har vår friska och starka pojk hos oss, att vi vågade igen. Han är i skrivande stund fyra månader, jag älskar honom mer än något annat, han betyder och är allt för mig!
Jag är både änglamamma och mamma.