Knodden <3 220329
IVF
Avsaknad av fostervatten
Blödningar
Idag på dagen är det exakt två år sedan du aldrig fick se dagens ljus, lilla knodden. Du fanns och du kommer alltid finnas för oss.
Ivf-resan till plusset
Jag och min fru hade hållt på i “skaffa barn-svängen eller ivf-karusellen” i ca tre år med inseminationer och ivf. På den andra insättningen blev jag gravid i början av december. Så himla pirrigt! Började dock blöda när jag var uppe och hälsade på en kompis i norr och fick kraftigt mensvärk och var helt övertygad om att det var ett missfall. När man gjort IVF får man ett tidigt ultraljud i vecka 8 som vi skulle på några dagar senare. Jag hade slutat blöda men var fortfarande övertygad om missfall. Väl på ultraljudet fick vi se ett litet hjärta picka och vi var så glada och chockade och blev lugnade med att blödningar är vanligt förekommande.
När lugnet lagt sig och pirret tagit vid så började jag blöda igen. Jag blödde regelbundet och rätt mycket så jag sökte hjälp vid flera tillfällen men alltid på ultraljuden såg allt bra ut, det var dock en väldigt oro och jag fick konstant gå med binda och blödde nästintill lika mycket om än ibland mer än när jag hade mens.
Vi hade varit på KUB där allt igen hade sett bra ut och RUL närmade sig och vi hade köpt ballonger, pynt och bjudit in min mamma och pappa, bror och svägerska för att fira och avslöja könet på bebisen i magen på samma dag.
Väl på ultraljudetsmottagningen började barnmorskan titta som dessutom hade en student med sig och blev med ens helt tyst och sa plötsligt att hon måste ta in en kollega. Jag hade en föraning om att något skulle vara fel, en sån där känsla man inte kan sätta fingret på men som jag ändå tänkt bort eftersom den dykt upp flertalet gånger under dessa 20 veckor av blödningar. Men nästa barnmorska kom och bekräftade att det inte fanns något fostervatten alls kvar. Lilla knodden levde men hade inget vatten. Vi blev hänvisade till Sös gynakuten och fick en näsduk att torka tårarna med, mer empati eller förklaring var det inte.
Vi grät chockade på toaletten mitt i väntrummet bland förväntansfulla föräldrar utanför.
Vi hade en dag hemma i ett töcken innan vi fick åka in på först ytterligare ett ultraljud för det hade vi bett om hos specialistmödravården. Jag kommer ihåg att jag drack jättemycket vatten och låg så stilla jag kunde på soffan p.g.a. det där lilla lilla hoppet som inte lämnar än förrän allt är försent.
SÖS-gynakut - avbrytandet
Vi blev inlagda, jag var så fruktansvärt rädd, rädd för hur det skulle gå till, rädd för att se knodden, rädd för smärtan, rädd för allting.
Rädd också för att det kunde gå ändå och knodden kunde överleva mot alla odds utan fostervatten för det hade jag läst någon historia om på familjeliv.
Sjuksköterskorna var så himla fina och snälla, vi hade ett eget rum. Ett sånt bemötande så man vet att de tycker synd om än, på gott och ont. Dagen innan den 28 mars fick jag ta första tabletterna. På morgonen den 29 mars kom en sköterska in och sa att jag skulle ta andra tabletten jag svalde den men började med ens kräkas varav en annan sköterska kom in och frågade hur jag mådde. (Tydligen skulle tabletten tas vaginalt men jag hade svalt den). De hade sagt innan att avbrytandet kan ta lång tid och man måste vara uppe och gå en del för att påskynda processen. Jag tog tabletten och började kräkas vid 6 på morgonen har jag för mig. Fick kraftigt ont i magen och som jag förstått efteråt var det värkar. Jag fick morfin intravenöst som inte hjälpte ett dugg. Hade blivit erbjuden annan smärtlindring lokalt men det hanns inte med för kl. 9 kom knodden. Det jag fick fram till min fru var “titta inte”.
Tiden efter
Vi valde att inte se knodden. Vi var nog egentligen för rädda och chockade. Jag ville inte “förstöra” bilden av hen utan ha kvar minnet från tiden i magen.
Jag tänker dock på det väldigt ofta även nu två år efteråt och ångrar mig i perioder. Ångrar också att vi inte tog reda på om det var en kille eller tjej, bad om hand/fotavtryck eller bad någon ta en bild eller liknande. Samtidigt som jag har kvar den lite magiska pirriga känslan som graviditeten gav i minnet.
Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt eller för fel för min del.
Jag har ringt Sös och begärt ut journaler men där står heller ingenting om knodden..
Vi valde att knoddens aska skulle spridas tillsammans med andra små små bebisar som var förtidigt födda i minneslunden på Skogskyrkogården. Det kändes fint att hen inte var ensam.
Men hjälp vad jag kände mig tom, fysiskt och själsligt..
Vi fick aldrig reda på varför jag blödde under graviditeten, de hittade GBS-bakterier men det är tydligen väldigt vanligt hos gravida. Förmodligen hade iaf blödningarna retat hinnorna så pass att vattnet tillslut gick.
Nu idag, exakt på dagen två år senare sitter jag och skriver det här och tänker på knodden lite extra men nu med min 8 månaders dotter i knät.