Det var min första graviditet och allt kändes spännande och kul men det ändrades snabbt till att bara bli en enda mardröm. För att göra en lång historia kort: jag väntade tvillingar, hade många stora blödningar redan från starten (helt ofarliga men stressande) och jag fick listeria (fast jag följde alla kostråd) och låg inlagd på sjukhus i 3 veckor - själv, utan min sambo eller besök pga pandemin.

 

Väl hemma från sjukhuset går det en tid utan blödningar men sen kommer de tillbaka och en dag får jag plötsligt en stor blödning och jag åker in till gynnakuten. Jag får stanna kvar över natten för observation och dagen efter börjar mardrömmen…

 

På UL ser man att den ena tvillingen har mindre fostervatten än vad den ska ha. När de berättar att det kan leda till missfall blir jag helt tom, chocken är total och jag fattar nog inte vad det egentligen innebär. Jag är själv, min sambo har inte fått vara med pga pandemin. När de säger att jag kan ringa dit honom börjar jag sakta förstå hur allvarligt läget är. Vi får träffa en läkare, ställa massa frågor och de säger att de ska göra en ny bedömning på RUL som jag har veckan efter. Det var utan tvekan den längsta veckan i mitt liv. Vi får veta att den “bästa” prognosen är att den nedersta tvillingen dör och kapslas in av kroppen. Då finns det en chans för den översta tvillingen att överleva.

 

På RUL ser man att det är precis så som man trott, den nedersta tvillingen har för lite fostervatten för att må bra. Jag är i slutet av v19. Livet brakar samman. Vi måste snabbt bestämma oss för hur vi ska göra - chansa och hoppas att de tar sig till v22 och att i alla fall den ena mår så bra att hon överlever, eller avbryta och bespara dem, och oss, smärtan i livet som eventuellt blir.

 

Vi väljer att avbryta och allt där efter är mest bara en dimma. Vi får vänta nästan två veckor från att vi beslutat oss till att vi är klara. Mest pga att det tajmar dåligt med socialstyrelsens möten men sen måste jag också vänta till efter helgen för att få första tabletten. Jag är i v21+ några dagar. Förlossningen var lång och smärtsam, vi upplevde att vi var utan stöd och helt okunniga iom att ingen av oss visste hur en förlossning gick till. Moderkakorna satt fast så efter allt för lång tid åker jag på akut operation, kvar sitter min sambo, ledsen, själv och orolig för vad som händer med mig. Efter att jag vaknat och drogerna lämnat kroppen väljer vi att se våra flickor. De är så små men ändå så stora. Man ser att de är barn, allt är på plats men i miniversion. Vi vet inte helt vad vi ska göra eller hur vi förväntas bete oss och efter en stund känner vi oss klara. Det är första och sista gången vi träffar dem.

 

De efterföljande månaderna är tunga. Vi sörjer på olika sätt och det tar tid att acceptera vad båda behöver och hitta och hålla fast vid varandra. Vi får professionell hjälp, tillsammans och på egen hand. Jag behöver det mer än han. Saknaden är enorm och jag går sönder igen när jag får min andra mens efter avbrytandet. Inte så mycket för att jag inte var gravid på nytt (vi började försöka igen efter första mensen), utan för att det blev så brutalt tydligt att de inte var där i min kropp längre, de var borta och mensen blev en grym, fysik påminnelse om det. Obduktionen och proverna som gjordes efteråt visade att moderkakorna tagit skada under infektionen, de hade inte en chans på ett friskt liv även om vi valt annorlunda. Det ger en viss tröst ibland med det känns ändå så orättvist. Det är ett beslut och en smärta jag kommer att bära med mig för resten av livet. Jag ångrar inte vårt beslut men jag önskar att vi aldrig hade behövt ta det. När sorgen kommer över mig, vilket den fortfarande gör, så väljer jag att tänka på ett av de finaste citaten jag har hört - jag bär smärtan så att de slipper.