Jag och min sambo gjorde en dubbeldonation då en ivf-klinik sa till oss efter tre ivf-er som inte blev något resultat i, att den största chans vi har till att bli föräldrar är genom dubbeldonation. Vi gick igenom psykiatrisk utredning som man ska göra när det gäller donation. Sedan fick vi vänta ett helt år i kö på att få genomgå donationen. Jag blev gravid men inga fler embryon klarade sig efter att de satt in ett i mig. Embryot fäste! Vilken lycka, samtidigt så svårt att kunna ta in att jag var gravid. Veckorna gick och graviditeten fortgick. Vid rutinultraljudet i v 19 visade det sig att vår dotter som låg i magen hade en komplicerad hjärtmissbildning, Fallot Anomali. Det var som om någon drog ner rullgardinen, allt blev i en dimma och vi kunde inte tänka klart. Vi fick god information av läkare som arbetar med dessa hjärtebarn. 

 

Vi funderade och kände på båda alternativen. Behålla henne och låta henne vara hjärtsjuk i hela sitt liv eller avbryta graviditeten... Vi landade till slut i att avbryta graviditeten, det hemskaste och värsta beslut jag tagit i mitt liv. 

 

Nu efteråt saknar jag henne i min mage med hennes små sparkar jag kände den sista veckan. Jag är en mamma utan ett barn att ta hand om. Jag vet att vi gjorde det för hennes bästa. Men det gör ändå ont och jag är så ledsen. Vi som skulle bli föräldrar efter 4 år av kämpande.

 

Läkarna sa att vi hade maximal otur, det är inget genetiskt utan en del barn får dessa hjärtfel tyvärr. Livet blev inte som planerat och nu måste vi ställa om. 

 

Vi valde att inte ha en begravning, vi gjorde vårt avsked för vår dotter på bårhuset. Och det var en sådan fin stund även om den var känslosam. Hon låg i en fin vit liten kista och vi satte oss där och öppnade kistan. 

Jag fick en igenkännande känsla, där är hon ju. Vi hade då inte sett henne sen hon kom ut, tolv dagar sedan. Vi grät och vi gav henne sin filt som var det enda vi vågat köpa till bebisen. Det kändes bra att hon fick den, känslan var att hon skulle känna sig trygg och varm. Jag hade burit filten runt min nacke några dagar innan så den skulle lukta som mig. Jag satt och klappade lite på hennes lilla huvud och pratade med henne lite.  Vi lämnade även några brev från oss också som hon fick med sig. 

 

Nu bär jag ett halsband varje dag med hennes första bokstav och ett hjärta. Så jag känner att hon är med mig på något vis.